I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en jungfru i staden Nasaret i Galileen. Hon var trolovad med en man som hette Josef och var av Davids släkt, och jungfruns namn var Maria.Luk.1:26 ett historiskt möte ....
Här ser vi hur Lukas med noggrannhet antecknar att Gabriel i sjätte månaden av Elisabets havandeskap visade sig för Maria, där hon bodde i Nasaret i Galileen. Detta är inte bara någon ”Det var en gång”-saga. Tid och plats är tydligt registrerade. Det har hänt i historien på ett visst datum och på en geografisk plats att Gud sände sin ängel Gabriel till en jungfru. Lägg märke till att ängeln inte skickades till Josef, inte heller till hennes pappa – hon måste ha varit ung och fortfarande bott hemma hos sina föräldrar – men till henne själv. Vilken oerhörd betydelse att som ung flicka få ett direkt budskap från Gud genom sin ängel! Vilken kung, president eller hög uppsatt person skulle gå tillväga på det sättet? Men Gud gör så!
.... mellan en märkvärdig ängel och en enkel flicka
.... mellan en märkvärdig ängel och en enkel flicka
Gabriel var heller inte vem som helst! något som han förklarade ett halv år tidigare för Sakarias när han sa: ”Jag är Gabriel som står inför Gud”! Gud såg Maria! Han skickade en mäktig ängel till henne med ett budskap. Gud talar till oss oansenliga människor!! Till en oansenlig jungfru i en oansenlig liten stad! Nasaret omnämns ingenstans i GT, kunde därför inte ha någon betydelse alls i profetisk mening, men det har det, trots allt!
Vi kan heller inte finna något om att Maria själv skulle haft en märkvärdig härkomst. Hon måste ha varit en enkel flicka, säkert inget märkvärdigt på den tiden. Vi läser här inget om något hon skulle ha presterat. Ingenting! Gud handlar genom sin nåd. Samtidigt är det inte utan betydelse att det står om henne att hon är jungfru, även om detta säkert var ganska normalt på den tiden. Senare i berättelsen ser vi också hennes överlåtelse. Hon är därför säkert också en gudfruktig flicka.
Här i texten får hon liksom sin identitet genom att vara trolovad med en ättling till David. Det är därför att hon snart får ett så oerhört betydelsefullt budskap.
Hon heter Maria = Mirjam som betyder ”älskad av …” eller ”efterlängtat barn”. Hon var ett efterlängtat barn även i guds ögon. Genom denna enkla jungfrun skulle Gud genomföra sin plan om Messias födelse.
Vi kan heller inte finna något om att Maria själv skulle haft en märkvärdig härkomst. Hon måste ha varit en enkel flicka, säkert inget märkvärdigt på den tiden. Vi läser här inget om något hon skulle ha presterat. Ingenting! Gud handlar genom sin nåd. Samtidigt är det inte utan betydelse att det står om henne att hon är jungfru, även om detta säkert var ganska normalt på den tiden. Senare i berättelsen ser vi också hennes överlåtelse. Hon är därför säkert också en gudfruktig flicka.
Här i texten får hon liksom sin identitet genom att vara trolovad med en ättling till David. Det är därför att hon snart får ett så oerhört betydelsefullt budskap.
Hon heter Maria = Mirjam som betyder ”älskad av …” eller ”efterlängtat barn”. Hon var ett efterlängtat barn även i guds ögon. Genom denna enkla jungfrun skulle Gud genomföra sin plan om Messias födelse.
Hej Theo!
SvaraRaderaDet verkar som om vi människor ändå inte är så oansenliga ändå...:-) Sonen iklädde sig mänskligt kött och blod, och blev som en av oss, och denne någon som skulle upplåta sitt moderliv, för att föda denna människa blev Maria.
Det är så vår Gud är...han väljer en oansenlig människa, enkel, precis som han alltid väljer det som för det mänskliga ögat aldrig verkar vara det bästa, naturliga valet. Men han ser till hjärtat...
Tänker på David som ställdes fram sist av alla bröder, nästan bortglömd av sin far, otänkbar som den som Gud skulle smörja. Gideon, den "minste av Benjamins stam", m fl m fl.
Jag tror också Maria var den enklaste av enkla kvinnor, med ett rent hjärta.
Jag tror hon sörjer djupt i himlen idag hur hennes roll blivit förfalskad och förljugen i kristenheten, dyrkad som en slags medfrälserska, Guds Moder.
Hon var en vanlig människa, syndare, som bevisades stor nåd, och behövde bli frälst precis som alla andra, men hon är ett föredöme för oss i tro, lydnad och övrlåtenhet...precis som många andra bibliska personer. Där allt handlar om Jesus till sist...
Tack för din fina kommentar. Försöker hålla mig i tankarna till just verserna jag tar upp, så andra tankar kommer säkert senare.
SvaraRaderaDet där med David var en mycket bra jämförelse! Gud ser till hjärtat.
Om Maria sörjer i himlen pga allt som händer kring henne vet jag inte. Tror du det finns sorg i paradiset? Finner du stöd för din tanke i vissa bibelverser?
Det finns två skrifter som inte ingår i NT men som i katolska kyrkan ändå räknas som en viktig del av ... traditionen ;) och som handlar om just Jungfru Maria. Jag har bara läst den ena, jakobsevangeliet. Det skrevs lite senare än de övriga och inte av jakob (vilket troligen är en viktig anledning till varför det inte ingår i NT). Men det beskriver hennes födelse och uppväxt.
SvaraRaderaKAnske kan det vara spännande att ta del av, sedan får väl var och en avgöra om det kan finnas någon trovärdighet i denna skrift.
Allt gott!
Hej Theo!
SvaraRaderaOm Maria sörjer i himlen, och varför jag tror hon gör det...nej jag har inga bibelverser på det, men jag svarar så här; Finns det sorg i Gudomen?
Kanske kräver lite mer förklaring. Jag menar... eller rättare sagt jag tänker mera; Gud vår Far, kan känna alla slags känslor till fullo, Jesus, och den helige Ande likaså, till 100%. Fullkomliga i känslor, i kärlek.
SvaraRaderaPrecis som det finns fullkomlig kärlek, glädje i Gudomen, så finns en fullkomlig sorg över ondskan, synden, MEN den är av det slaget som inte på något sätt bryter ner.
Gud ÄR LIV,vilka känslor det än handlar om.
Även om människor är och förblir människor fast dom befinner sig i det himmelska, så måste iallafall till en del sorgen, även finnas där närvarande, men den är i avsaknad av något nedbrytande.
Kan dom se vad som händer på jorden?
Jag tror det...och det dom ser måste fylla dom med den slags sorg som Herren kan känna. Naturligtvis inte till fullo. Det krävs en Gud för att klara av det...
Hej Nilla!
SvaraRaderaTror inte att jag något svar på det. På sätt och vis är det det grekiska tänkandet (Plato, Aristoteles) som nog skulle säga att det kan inte vara fallet. Människan är skapad som avbild till Gud. Däremot är sorg förknippad med den här världens synd. Den kommer dock att utplånas när allting gjorts nytt!
När vi är trängda, känner bekymmer då får vi kasta dem på Herren. Bekymmer är väl mest tecken på att man själv inte ser en lösning för ett befintligt problem. Gud är allvetande. Gud behöver ingen annan att dela sorg med. Gud vet lösningen på alla problemen. Gud är suverän på grund av hans suveränitet.
Att leva nära Gud måste på något sätt betyda att man inte ser problemen utan Gud och då försvinner problemen på ett sätt. Sånt har du säkert fått uppleva många ggr när du kastade dina bekymmer på honom och upplevde hans underbara närhet. Då blir Gud allt större, men problemen allt mindre. De finns där alltjämt men de har inte längre samma betydelse.
Åter till frågan: känner Maria sorg? Jag besvarar nog med ett nej! Maria är med Kristus. Och när man ser honom så försvinner allt annat.
Jag tror att vi lämnar det specifika fallet Maria, och hennes ev. sorg eller inte Theo.
SvaraRaderaFörstår dina tankar här, och kan väl inte säga nej till dom direkt...men jag vill göra dig uppmärksam på vissa saker...
För att backa lite, så efterlyste du bibelord på det jag sa att jag trodde...märk väl inte konstaterade, MEN det handlar inte bara om bibelverser, i vandringen med Herren, utan också om vår egen erfarenhet vi har med Herren som person.
I hans ljus kan saker och ting framstå klart, som kanske inte exakt alltid kan styrkas med ett exakt bibelord. Mera ibland MELLAN raderna.
Skulle vilja ge dig några exempel...
var står det någonstans att vår Far säger personligen till oss, att han vill att vi ska komma till honom och umgås med honom FADERN på familjevis, därför att han är vår Far i första hand?
Men han bjuder iallafall mig till att göra det ändå, och jag kommer, och jag blir mottagen av honom varmt och välkomnande varenda gång...men var står det...exakt?
Det exakta bibelordet på det finns inte, men min erfarenhet av honom, min förståelse av honom hitills, säger mig att det är hans budskap; att jag är född för att leva i en innerlig och nära barnarelation med honom, och med Jesus och den helige Ande, och DÄRFÖR vågar jag komma.
Hans ord i sin helhet talar det här budskapet, och säger mig att jag är välkommen till honom, i och genom Jesus, Storebror, som har frälst mig. Prisat vare hans namn!
(Hehe "familjetankar" igen...brukar alltid hamna i det "diket" efter en stund.)
Ex 2. Det står ingenstans att den helige Ande BOKSTAVLIGT är en person, men det vet vi därför att bibeln antyder det, och VI GÖR DEN ERFARENHETEN när vi närmar oss, och öppnar oss för den helige Ande.
Man måste läsa mellan raderna ibland, därför att hans ord ÄR ANDE och LIV inte bara bokstav.
Ex 3. Förvirringen angående den treenige Gudomen, om huruvida det ÄR tre personer eller inte...min erfarenhet, TILLSAMMANS med Ordet (när man ser vad som verkligen står där) säger mig att det visst är tre separata personer vi har att göra med, för när jag umgås med dom, så "ser" jag dessa personer, ingen slags trehövdad klump som sitter ihop på något konstigt sätt, utan jag SER Fadern, och jag SER Jesus, separata från varandra. Den helige Ande inte... ännu, bara förnimmer.
På ett sätt står det klart och tydligt i Ordet, på ett inte, men erfarenheten vi gör när vi kommer och umgås med dom, förklarar sanningen för oss, och då förstår vi vad Ordet. Förklaringen till varför vi inte sett det måste bero på brist på uppenbarelse, erfarenhet...
Det ligger ett religiöst täckelse över våra inre ögon, som hindrar oss från att SE sanningen, som gör oss förblindade. Och vi blir arga på dom som säger sig ha SETT. Men den som har gjort erfarenheten, MED Ordet, VET Theo, att det är här är sanningen.
Min erfarenhet av Herren säger mig att vi har att göra med en Gud som både känner, och delar våra känslor, och vi som hans barn kan känna till en del vad han känner, vare sig vi befinner oss i himlen eller på jorden. Men i himlen känner vi utifrån ett syndfritt perspektiv till 100%.
Ser dom heliga vad som händer på jorden, där människor går förlorade bl a, så kan dom absolut känna en slags sorg, men den bryter inte ned, utan är Guds slags sorg, utifrån hans hjärta...
Tror jag ger mig där, hoppas du förstått min andemening, och har kunnat läsa mellan raderna om det finns något här som ger dig anledning att fundera, och ev. ifrågasätta något jag säger.
Ha det gott broder!
Tack för dina tankar, Nilla.
SvaraRaderaJag återkommer...
"MEN det handlar inte bara om bibelverser, i vandringen med Herren, utan också om vår egen erfarenhet vi har med Herren som person. "
SvaraRaderaNej, inte på ett lagiskt sätt. Där har du helt rätt! Samtidigt är det viktigt att poängtera att vår relation måste grundas på Ordet! Alla våra tankar ska vi underkasta Ordet (2 Kor.10:5). Svärmeri är även historiskt sett ett rejält dike!
Med detta vill jag naturligtvis inte lägga lock på vår frimodighet i vår relation till Gud. Inte alls! Vår relation till vår Far är en verklig och personlig sådan som får gestalta sig på ett personligt sätt. Vi är alla olika och ska få vara så! Gud vill det! Jag hänvisar dock till en bokrecention som jag tror talar för sig!
Jag håller med dig att inte allt ska behöva länkas till helt konkreta bibelverser. Man kan också hänvisa till en attityd eller annat som man helt enkelt uppfattar i en liknelse eller i större bibelsammanhang. Det är dock en bra vana att kunna hänvisa till något bibelsammanhang, som jag ser det.
För övrigt, tror jag, är det viktigt att vi inte gör eller låter bli saker därför att andra tycker det. Det förblir ytterst vår egen frihet och vårt personliga ansvar!
"Ex 3. Förvirringen angående den treenige Gudomen, om huruvida det ÄR tre personer eller inte...min erfarenhet, TILLSAMMANS med Ordet (när man ser vad som verkligen står där) säger mig att det visst är tre separata personer vi har att göra med, för när jag umgås med dom, så "ser" jag dessa personer, ingen slags trehövdad klump som sitter ihop på något konstigt sätt, utan jag SER Fadern, och jag SER Jesus, separata från varandra. Den helige Ande inte... ännu, bara förnimmer."
Jag anser att vi "ser" pga det vi läser i Ordet samt hur vi tolkar det. Vi förnimmer Anden och "upplever" honom inte på samma sätt som Fadern och Jesus, därför att Anden alltid pekar på Jesus, aldrig på sig själv. Därför skulle jag bli något tveksam om någon skulle säga sig ha en separat relation till Anden.
Vi äger som sagt en enorm andlig frihet, samtidigt som vi måste vara försiktiga därför att vi vet att de andliga motståndarna gör allt för att få oss till att tro på egna ocensurerade tankar. Det är dock då vi blir sårbara och åter igen citerar jag samma vers.
Att Jesus tre ggr svarar djävulen med att bara citera Ordet understryker för mig vikten av att vara väl grundade i Ordet.
Jag hanterar för mig själv följande regeln : "Desto mindre fast grund jag har i Ordet, desto mera försiktigt behöver jag uttrycka mig" och jag tänker då också på tanken att det fördolda
hör Herren till.
Var välsignad, Nilla!