torsdag 11 juli 2013

Späbarn som krossas mot klippan.... Ps 137

Det finns en bibelvers som speciellt ateister är riktigt förtjusta i och som av dem citeras väldigt flitigt. Det handlar om Ps 137:9 "Salig är den som griper dina späda barn och krossar dem mot klippan."

Hur ska man se på den versen egentligen?

Den här bloggposten har jag använt för att begrunda den frågan lite närmare. Självklart är det då viktigt att se på
1) hela psalmen för att förstå sammanhanget.
2) En viktig fråga är också hur de tidigaste kristna uppfattade denna psalms sista vers.
3) Men det finns mer än det. Även profetböckerna behöver vi kolla för att förstå om psalmisten möjligtvis med sina kraftiga ord hänsyftade till vissa profetior. Jag kommer att titta speciellt på profetböckerna Obadja, Jesaja och Jeremia. 

Först av allt citerar jag Psalm 137 i sin helhet :

1 Vid Babels floder där satt vi och grät, när vi tänkte på Sion.
2 I pilträden som fanns där hängde vi upp våra harpor.
3 Ty de som höll oss fångna bad oss sjunga.
De som plågade oss bad oss vara glada: "Sjung för oss en av Sions sånger!"
4 Hur skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?
5 Om jag glömmer dig, Jerusalem, må min högra hand glömma att spela.
6 Min tunga må fastna i gommen om jag inte tänker på dig, 

om jag inte låter Jerusalem vara min högsta glädje.
7 HERRE, kom ihåg Edoms barn på Jerusalems dag, hur de ropade: "Riv ner, riv ner ända till grunden!"
8 Du Babels dotter, dömd till undergång, salig är den som får vedergälla dig för allt vad du har gjort oss.
9
Salig är den som griper dina späda barn och krossar dem mot klippan.

 

1) Psalm 137 som kontext till vers 9
 

Psalmen börjar så här: "Vid Babels floder där satt vi och grät, när vi tänkte på Sion. 

Psalmförfattaren ger här uttryck för hur de (fromma) israeliterna mådde medan de befann sig i Babel, dit kung Nebukadnessar hade fört dem i fångenskap. De grät medan de tänkte på Herrens stad Jerusalem och dess heliga tempel!

Förr hade de hade rest till Jerusalem tre gånger om året för att fira Herrens högtider/fester: påsk, pingst och lövhyddohögtiden. Hur trogen de varit att göra så är kanske inte så säker att säga men i nuläget längtar de innerligt att få göra och leva så. Nu var dock både Jerusalem och själva tempeln helt förstörda och själva var de i fångenskap utan möjlighet att återvända.
Förr hade de spelat på sina harpor och sjungit om Jerusalem och sin Gud när de vandrade från sina hem mot Jerusalem för att fira festerna. Det var många glädjerop på väg dit och psaltarpsalmerna 120-134 räknas som de psalmer man sjöng när de vandrade mot målet: templet, där de skulle vara nära Gud och glädja sig inför hans ansikte. Inte undra på att de grät alltså!

Troligtvis var det långt ifrån alla som upplevde Psalm 137 som just sin sång för många judar hade byggt upp ett helt nytt liv i Babel precis som kungen önskat sig och när efter 70 år tiden är inne då judarna ska få återvända till Jerusalem är det inte speciellt många som lämnar fångenskapen. Många blir kvar i Babel!

Psalmen säger att man inte längre sjöng sina sånger om Sion trots att Babylonierna bad dem att sjunga dem. Hur skulle kunna sjunga såna sånger när allt det som var deras glädje tillhörde det förflutna. Både staden och tempeln var ju förstörda! 
Kanske var det t o m en elakmenad uppmaning att sjunga dessa sånger? Det vet vi inte. I alla fall ger sista verserna utlopp för enormt kraftiga känslor där sista versen utgör en tydlig klimax.


2) Hur tolkade de tidiga kristna vers 9

Vi som lever så mycket senare och undrar över hur man ska tänka och tolka känner säkert att vi skulle vilja veta hur de tidiga kristna uppfattade psalmens sista vers?
Innehållet strider ju
klart och tydligt mot uppmaningen att älska sina fiender som man läser om i den så kallade bergspredikan i Mat 5-7.



Det tog faktiskt ett tag förrän någon av de tidiga kristna skrev något om den här versen. Origenes (185-254) är en av de första som försökte förstå sig på versen men valde att förandliga texten. Han och i princip hela den tidiga kyrkan menade att man behöver betrakta Babel som symbol för synd och våld som båda finns inom varje kristen och som behöver bestridas. Utifrån det tänket ska "dina späda barn" uppfattas som "de små" tidiga tankar som "Babel" föder inom oss: de första tankarna  som kommer upp i vårt huvud som behöver attackeras snabbt för att de inte ska framkalla avund, habegär, begärelser och allt som uppfattas som är mot Kristus! Alla dessa tankar behöver krossas i sin tidigaste form för att de inte ska växa sig till stora jättar i våra liv som vi har svårt att hantera och som då lätt förslavar oss.

Tolkningen påminner oss om 2 Kor 10:1-6. Man löste problemet alltså på ett sätt som gjorde att man inte riktigt tog sig an svårigheten i texten när de förandligade den. För nog fanns dessa judar i Babel som faktiskt tänkte dessa tankar och inte bara det, denna önskan hamnade ju t o m i Bibeln.

3) Profetböckerna

Jag väljer nu att gå tillbaka till kontexten igen och fundera över de eventuella anknytningspunkter till delar av profetböckerna och koncentrerar mig på verserna 7-9 som jag återger ännu en gång:

"7 HERRE, kom ihåg Edoms barn på Jerusalems dag,
hur de ropade: "Riv ner, riv ner ända till grunden!"
8 Du Babels dotter, dömd till undergång,
salig är den som får vedergälla dig för allt vad du har gjort oss.
9 Salig är den som griper dina späda barn
och krossar dem mot klippan."


Frågan är här hur man ska betrakta verserna 7-9. Vad ger han uttryck för? Är det hat, frustration? Vilken längtan gömmar sig bakom dessa kraftiga uttryck som allmänt väcker motvilja bland oss kristna och som vissa icke-kristna tar fram som ett argument att bestrida den kristna kärleksläran.

Psalmisten ger som sagt uttryck för djupa känslor som finns hos Israeliterna som minns hur det gick till när de babeloniska soldaterna förstörde båda templet och murarna och tog invånarna till fångar med sig till Babel. De fick inte bygga upp varken murarna eller templet och man hoppades att Israeliterna så småningom skulle assimilera och bli en del av folket i Babel.
Det faktum att dessa Judar grät och inte kunde sjunga klargör att de var väl medvetna om vad de saknade. De kände till Guds lag och speciellt prästerna och leviterna. Och när de befann sig i detta främmande land har de självklart ändå läst sina heliga skrifter och försökt hitta tröst i dem. Hade dessa skrifter något att säga om deras situation eller t o m om Babel? Ja både det ena och det andra. I 5 Moseboken hade Mose sagt tydligt vad som skulle ske om de skulle lämna Herren sin Gud: de skulle föras bort i fångenskap.
Så här hade Mose talat till folket i 5 Mos 30:

"1 När allt detta kommer över dig, välsignelsen och förbannelsen som jag har förelagt dig, och du lägger detta på ditt hjärta bland alla de hednafolk dit HERREN, din Gud, fördriver dig, 2 och du vänder om till HERREN, din Gud, och lyder hans röst, i allt vad jag i dag befaller dig, du och dina barn, av hela ditt hjärta och av hela din själ, 3 då skall HERREN, din Gud, göra slut på din fångenskap och förbarma sig över dig.
HERREN, din Gud, skall då åter samla dig från alla folk, dit han har skingrat dig. 4 Även om dina fördrivna skulle vara vid himlens ände, skulle HERREN, din Gud, samla dig därifrån och hämta dig därifrån."

Det fanns alltså hopp!! De hittade säkert också de ställen i profetböckerna som handlar om Babel och det är dem jag vill ta fram här för att jämföra med tankarna i Ps 137:7-9

"7 HERRE, kom ihåg Edoms barn på Jerusalems dag,
hur de ropade: "Riv ner, riv ner ända till grunden!"


Om vi läser vers 7 så ser vi hur psalmisten talar om Edoms barn och hur de betedde sig när Jerusalem förstördes.
Edom möter vi redan i 1 Moseboken 25 där Esau, bror till patriarken Jakob kallas för Edom (röd) som ville

äta av linssoppan som Jakob hade rett till.
Esau blir då stamfader för edomiterna eller idumeerna som de också kallas.
Även om området Seir där Esau bosätter sig har varit bebott sen tidigare blir det ändå hans folk som tar överhanden. Han bor söder om Döda Havet ända till akabaviken samt till öster och väster på bergen. Se bilden bredvid.
Detta broderfolk hejade alltså på när Jakobs efterkommande fick sin älskade stad Jerusalem förstörd.


Obadja

Bibelboken Obadja berättar om domen över edomiterna på grund av hur de betedde sig mot sitt broderfolk Israel då Babelonierna förstörde Jerusalem och profeten säger:

"10 För våld mot din broder Jakob skall du höljas med skam och bli utrotad till evig tid. 11 Den dag du stod på avstånd, den dag då främlingar förde bort hans rikedomar och utlänningar drog in genom hans port och kastade lott om Jerusalem, då var också du som en av dem."
Läs gärna hela kapitlet för sammanhangets skull.


Jesajas och Jeremias profetior

Redan långt innan Juda bortfördes till Babel och Jerusalem förstördes ledde Gud profeten Jesaja att skriva sina profetior. Kapitlen 13-24 handlar om domsprofetior om länderna runtom Israel och det börjar med domen över Babel. Som jag uppfattar Jes 13 gick profetian dels i uppfyllelse då Medierna krossade riket Babel som Daniel 5 på slutet mycket kortfattat berättar om.
När psalmen skrevs hade Jes 13 ännu inte gått i uppfyllelse ännu. Däremot kan vi från Ps 137:8 förstå att psalmisten kände till dessa ställen i profetböckerna:

"8 Du Babels dotter, dömd till undergång,
salig är den som får vedergälla dig för allt vad du har gjort oss.
9 Salig är den som griper dina späda barn
och krossar dem mot klippan.
"


Babelns dotter var DÖMD till undergång!! Psalmisten såg framemot det och visste/trodde att det skulle ske! När man inser det förstår man att verserna 8 och 9 alltså har att göra med vad profetböckerna har sagt innan! De gav hopp om framtiden!!
Om man läser Jes 13 då förstår man att domen om Babel sträcker sig längre än det Babel som fanns på 500-talet före Kr. Det är Gud som sammankallar härar från hela himlens fyra hörn (vs 5) för att fördärva landet (=Babel).

Direkt efter nämns att det handlar om Herrens dag, dagen som omnämns otaliga gånger i GT och åsyftar Domens dag över all orättfärdighet, se speciellt vers 9 "Se, HERRENS dag kommer, fruktansvärd, med förbittring och brinnande vrede, för att ödelägga landet och utrota syndarna som bor där." Det handlar alltså om Babel men man anar längre viddar än just Babelns mark, det verkar handla om hela världen som styrs utifrån Babelns maktcentrum och jag blickar därför tillbaka ända till Babelns ursprung i
1 Mos 11. Där omtalas Babel i all sin rebelliskhet mot Gud, ett Babel som i högmöd vill bygga sig ett torn met spetsen uppe i himlen.

Vers 11 säger: "Jag skall straffa världen för dess ondska, de ogudaktiga för deras missgärning. Jag skall göra slut på de stoltas övermod och slå ner tyrannernas högmod." Det handlar alltså om detta övermod och denna högmod som leder till ondskans fullhet och undergång.

Verserna som följer påminner mig om kriget som omnämns i Sak 12 då alla nationer ska strida mot Jerusalem och ska dra upp dit men det är Herren som vill att de gör det för att de ska drabbas av Guds vrede. Verserna 15 och 16 kan då förstås som att handla om de som inte dödas i striden mot Jerusalem utan försöker ta sig hem men antingen blir de dödade på väg hem eller så ska de uppleva det som de själva ställt till med: "Deras späda barn skall krossas inför deras ögon, deras hus skall plundras och deras
kvinnor våldtas." Det skulle drabba Babelns övermodiga, högmodiga som straff för egna missgärningar enligt GT-lagen "öga för öga, tand för tand"!

Psalmisten verkar alltså känna till denna profetia över Babel och hur de grymma soldaternas lön ska vara att få se hur deras egna barn skall bli krossade som vedergällning.
Utifrån detta perspektiv är det därför troligt att vi ska betrakta psalmistens sista strof som en längtan efter Herrens dag då de onda ska få sitt rättfärdiga straff, som också Jer 51 talar om.
Jer.51 kan nämnas som en parallell till Ps 137:9. Vi läser där i vers 35,36:

"Må det våld som har drabbat mig och mitt kött komma över Babel", säger kvinnan som bor i Sion. "Må mitt blod komma över Kaldeens invånare", säger Jerusalem. Därför säger HERREN så: Se, jag skall utföra din sak och utkräva din hämnd."

"Mitt kött" kan mycket väl syfta på ofödda eller småbarn som dödades av Babelns soldater.


Rättfärdig dom plus fred!


En inte oväsentlig aspekt av hur vi ska se på psalmens sista vers är att det finns ett löfte om att få återvända till Jerusalem och att äntligen få leva i trygghet, något som skulle ske parallellt med domen och som Jes 32:36-40 talar om :

"Därför säger nu HERREN, Israels Gud, om denna stad, som ni säger är given i den babyloniske kungens hand genom svärd, hunger och pest: 37 Se, jag skall samla ihop dem ur alla de länder dit jag i min harm, vrede och stora förbittring har fördrivit dem, och jag skall föra dem tillbaka till denna plats och låta dem bo här i trygghet. 38 Och de skall vara mitt folk och jag skall vara deras Gud. 39 Jag skall ge dem alla ett och samma hjärta och lära dem en och samma väg så att de alltid fruktar mig, för att det skall gå väl för dem och deras barn efter dem."

Vi kan därför förvänta oss att psalmisten vet att det slutligen ska bli en rättfärdig dom över Babel. Han längtar efter den tiden då hämnden ska utkrävas av alla dessa våldsverkare och att dessa inte ska ha barn som växer upp för att bli som deras fäder utan ska vara med om samma öde som de själva förorsakat hos Israeliterna.
Psalmisten uttrycker sig i ord som ligger mycket nära de profetiska ord som slutligen ska gå i uppfyllelse och som gäller en rättfärdig dom över babel. Även om det inte uttrycks i psalmen kan man att det ytterst handlar om att de samtidigt ska få återvända till Jerusalem och få leva i fred och trygghet i enlighet med Guds löfte.


Slutsatsfundering

Jag anser att vi behöver förstå Psalmens sista vers som en tanke som ger uttryck för längtan efter hämnd och rättfärdig dom i enlighet med Guds lag för Israel (TORAH) och där tanken direkt ansluter till de profetord som Gud uttalade om Babel långt innan psalmisten uttryckte sig. Psalmisten förankrade därmed sina ord i domsprofetiorna som är i enlighet med Guds rättfärdighet.

Därmed är det ett uttalande som passar in i Guds tankar om rättvisa som han uppenbarade för sitt folk Israel och som en lag som ska gälla även i den kommande tidsålder.
Samtidigt kan jag se en skillnad mot hur kristna ska leva i denna tid(sålder) där vi uppmanas att be för våra fiender och välsigna dem snarare än att vi längtar efter att de ska fall under Guds dom. Vår längtan ska gälla förlåtelse snarare än hämnd precis som Jesus bad för dem som korsfäste honom.


Det betyder att vi som NT-troende inte kan använda samma ord som psalmisten gjorde i vers 9 i sin längtan efter att rättvisan skulle ske; en längtan där ondskan som Babel inklusive dess barn står för skulle krossas och omintetgöras för alltid, ja att den som får bli medel till detta ska kallas salig.  Den tanken tror jag kan varje kristen skriva under på.  

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar