mina åsikter och en nallebjörn

Tror att det är mänskligt att söka sanning som passar oss. Sanning som bekräftar våra åsikter, som bekräftar att vi har rätt. Vi är oftast så förtjusta i våra egna uppfattningar att vi är beredda att strida för dem. Det sista brukar innehålla också att vi gärna förklarar för andra hur vi tänkar. För tänk den saliga tanken att våra läsare blir övertygade att vi faktiskt har rätt och bekräftar detta genom tydligt bifall! Finns det något bättre? Knappast, va? Det spelar nog ingen roll om vi är protestanter, ortodoxa, pingstvänner, katoliker, baptister, plymouthbröder eller vad vi nu alla kan ha för bakgrund.

Dessutom är det det vi tycker just nu vad som gäller. För några år(tionden) hade vi kanske lite andra tankar men dem har vi kunnat förbättra och det vi tycker just nu det förkunnar vi för alla som bara vill höra eller - i bloggarnas värld - vill läsa det. Rätt konstigt egentligen när man tänker efter. För tio femton år kämpade vi ju lika inbitet för våra åsikter fast de var aningen eller mer annorlunda än dem vi hyllar nu. Frågan som omedelbart tränger sig på är naturligtvis hur det kommer att se ut om återigen tio femton år? Vilka tankar är det då som är de rätta? Dem som jag hade för tio år, tankarna jag har nu eller dem om tio femton år......?

När jag upptäckte detta i mitt eget liv - det är faktiskt så där tio år sedan - började jag förstå lite gran av det predikaren sa för så där 3000 år sen: "Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind." (2:17).
Kanske detta jagande efter rätt insikt också var ett jagande efter vind. Även om det gäller än så kristna insikter! Det är då även ordet om att kunskapen ska förgå och att vår kunskap i nuläget aldrig kommer längre än ett förstående till "en del". (1 Kor.13:7,8) Denna sidan evigheten kommer vi nog aldrig att kunna greppa kunskapets helhet! Vi kommer alltid att behöva lyssna på andra, tacka för det Guds Ande har gett dem för att betjäna mig och andra, för att vi tillsammans ska växa upp i förundran om vem vår Herre Jesus Kristus och Gud Fadern är. Men tro inte att det är tankens spetsfundigheter som du betjänar andra med, det bästa är det som är ett enkelt och anspråkslöst begrundande! Glädjen ligger i att få lära känna Jesus och Fadern mer och mer och bejubla dem på grund av hurdana de är i gränslös kärlek, vishet, makt och nåd.
Då liksom försvinner detta enträgna och mödosamma strävande efter "mer kunskap" som ibland kan få samma avgudsegenskaper som "mer-pengar-längtan". Det är själva källan som är målet, inte din och min vattenbehållare som vi beskyddar som om det gällde våra liv.

Tänk på flickan som bara inte kunde skillja sig från sin nallebjörn men på grund av en allvarlig sjukdom snart skulle dö. Hon frågade sina föräldrar om hon kunde få ta med sig nallebjörnen in i himlen. Föräldrarna ville inte göra henne ledsen och svarade: du får fråga Jesus själv när du kommer till himlen... Flickan dog och när hon närmade sig himlens port tryckte hon nallebjörnen tätt intill sig och frågade ängeln hon mötte om hon fick behålla nallebjörnen. Ängeln log men svarade likadant som hennes föräldrar: Fråga Jesus själv, där kommer Han.... Flickan tittade och såg hur Jesus kom och sprang emot henne. Flickans ögon började stråla som de aldrig gjort förut. Hon sprang emot sin älskade vän. Nallebjörnen tappade hon hos ängeln när hon fått se Jesus. Den låg där kvarglömd. Hon tänkte inte längre på den.....