Vad menas med att vi ska äta Jesu kött?

Några tankar kring Joh. 6 om att äta Jesu kött och dricka Jesu blod ...

Katolikerna tror att det handlar om nattvarden…. Kan det vara riktigt? Vad blir konsekvensen om man tillämpar dessa tankar på det sättet?
Vi tittar närmare på verserna (klick på bilden för att läsa texten): om Herren hade menat nattvarden med dessa ord, då skulle det ju betyda på grund av dessa ord att var och en som inte deltar i nattvarden skulle gå förlorad! Alla barn som dör tidigt, alla vuxna som inte deltagit i nattvarden, även rövaren på korset har då inget evigt liv, utan är för evigt forlorade. På Cyprianus tid (200-talet) tillät man därför barn till nattvarden.
Konsekvenserna i detta tänkande anser jag mig inte kunna finna i NT i övrigt!

Att tro att Herren verkligen menade just nattvarden öppnar dock för formalism. Det är just så naturliga (icke på-nytt-födda) människor vill ha det. De vill gärna komma till himlen bara på grund av att leva efter kyrkliga traditioner/riter. Detta skulle alltså betyda att om man bara tar nattvarden regelbundet så är nog Gud nöjd med oss… Men det är inte Jesu budskap! Nej, Bibeln är mycket klar över att det bara är tron på Jesus som befriar från synd. Bara Jesus dyrbara blod som en gång för alla utgjöts på Golgatas kors kan frälsa en syndare och ge oss liv. Ingenting annat! Ritualer kan inte frälsa oss! Inte nattvarden heller! Det krävs en sinnesändring!

Det finns dessutom en annan viktig orsak. Judarna fick aldrig äta blod. Apg.15:20 bekräftar att detta bud gäller alltjämt. Att dricka Jesu blod kan därför aldrig menats bokstavligt. Vattnet som Jesus menade då han pratade med kvinnan vid brunnen (Joh.4) var heller inte något fysiskt vatten utan en bild på livet som vi får när vi tror på honom.

Vi ser även i övrigt att ”liv” hänger ihop med Guds Ord. Jesus citerar GT när han säger: ” Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.” Mt.6:4. Vi som är troende behöver liksom ”äta” Guds Ord, ständigt begrunda och leva med detta. Ordet behöver hela tiden förnya våra liv, så att vi blir Kristuslika.
Joh.6:57 säger ”den som äter mig, ska leva” och ordet ”äter” betyder här bokstavligt tugga, något som här ska uppfattas som något kontinuerligt. Det betyder att vi ständigt behöver mata oss med honom själv, med hans Ord för att kunna leva Livet med stort ”L”. Paulus skriver: ”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig.” (Gal.2:20)

Livet – att äta Jesu kött och dricka Jesu blod - handlar alltså om att vi behöver leva i en full livsgemenskap med honom. Berättelsen om vinstocken (Joh.15) ger egentligen samma bild. Jag behöver leva i gemenskap med Jesus genom en fast förankrad tro på honom och hans verk på Golgata, och förstå att jag inte kan göra någonting (som förbliver) utan honom. Han själv måste bli mitt liv, dock i andlig mening, inte fysiskt!

Naturligtvis ger också nattvarden uttryck för denna tanke. Att tro att nattvardens bröd och vin i självaste ögonblick skulle ändras till Jesu kropp och blod är en tanke som är totalt främmande för Bibelns tankar och hänger helt och hållet på ett hellenistiskt sätt att argumentera sig till denna tolkning. Tanken att man skulle äta Jesu fysiska kropp och dricka hans fysiska blod är en absurd tanke som inte på något sätt bekräftas av Bibelns helhetstänkande.

Att dela nattvarden – något som kan göras av vilken troende som helst – är en påminnelsemåltid, där vi troende stannar upp inför det Jesus gjorde för oss på korset. Vi äter och dricker tillsammans och ger uttryck för vår tacksamhet i (personliga) böner och sånger. Hebreerbrevet säger. ” Låt oss därför genom honom alltid frambära lovets offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn.” (13:15). I all enkelhet kan varje troende gemenskap göra detta, anser jag!

Marias känslor och tro

Läs även inläggen 1 2 och 3 om Maria

Då sade ängeln till henne: "Frukta inte, Maria. Du har funnit nåd hos Gud.” Luk.1:30

Gud förstår hennes känslor…
Ängeln som står där framför Maria inte bara drar igång sitt budskap. Ängeln märker av att Maria blivit förskräckt och uppmuntrar henne. Om en ängel lägger märke till hennes känslor skulle inte Gud som skapat både ängeln och människan göra det ännu mer? Och om detta gäller henne, skulle inte detta gälla även dig och mig om vi är älskade gudsbarn? Och det är vi ju!

Henok och Maria hade något gemensamt …
Det finns en person till som funnit nåd hos Gud: det var Henok! Han levde långt före Maria. Hebreerbrevet (11:5) skriver att han genom tro hade behagat Gud och på så sätt funnit nåd*) hos Gud. Tänk nu på att det inte ens är möjligt att behaga Gud*) utan tro, fortsätter Hebreerbrevet. Henok trodde alltså på det Gud hade sagt till honom. Hur och på vilket sätt det vet vi inget om. Om nu samma egenskap (tro) verkade finnas hos Maria, då måste det betyda att Maria var en flicka som trodde på Herren, trodde på hans Ord. Det betyder att hon på den tiden trodde på torahns (moseböckerna) och profeternas, alltså på GT's tillförlitlighet. Det gjorde hon redan innan ängeln mötte henne i hennes hus. Det är något stort!! Samtidigt också enkelt och uppmuntrande! Alla vi kan och får ju behaga Gud genom att tro hans Ord. I Marias fall fick det dessutom utomordentligt stora konsekvenser! Hon blev som enkel flicka mor till Jesus som skulle komma för att frälsa världen....

*) ”att finna nåd” och ”att behaga” är samma ord i grekiskan.

Fråga: man kan tycka att Maria vann jackpot genom att bli mor till Jesus. Hur bedömer du dina egna chanser att vinna i det här sammanhanget...?

Läs också inlägg 5 om Maria

Räcker det med tro eller ska en även vara döpt?

Fortsättning på frågan om man ska vara döpt för att vara ett gudsbarn

I förra inlägget har jag poängterat att dopet inte är avgörande för att kunna vara ett gudsbarn. Men frågan är naturligtvis också om jag har en grund för denna tanken. Vad säger bibeln?

Jag börjar med Mark.16:16 "Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd". Många tycker sig kunna avfärda mina tankar just på grund av denna vers. Det finns dock en hel del bibelverser där inte dopet krävs för att bli frälst. Om man dessutom tittar på den versen i Mk.16 så står det på slutet "men den som inte tror skall bli fördömd". Det står inte samma sak om den som inte blir döpt.

Är inte dopet viktigt då? Jesus själv ger oss ju order om att döpa nya lärjungar? Jo, dopet är viktigt för den som tror! Den som tror ska också bli döpt, dopet är som ringen på den giftes ringfinger. Man kan dock vara gift utan att ha en ring på fingret. Men inte kan man väl vända på saken? Man är ju inte gift bara därför att man har en ring på fingret! Likadant är det med dopet. Det är ett yttre tecken på att man vill tillhöra Herren som dog för en. Rövaren på korset hann aldrig bli döpt, men visst blev han ett guds barn när han i all enkelhet vände sig till Jesus. Ingen som vänder sig till honom och erkänner att vara i behov av Guds nåd stöter han bort! Därför tror jag att dopet i bibeln först o främst ska betraktas som en bekräftelse på något som hänt inuti.

1 Petr.1:22-23 säger: "Ni har renat era själar genom att lyda sanningen ... Ni är ju födda på nytt, inte av en förgänglig säd, utan genom en oförgänglig, genom Guds levande ord som består." Detta bekräftas också av Jesus i samtalet med Nikodemus (Joh.3).

Det finns en del fler bibelställen som klargör att själva frälsningsfrågan avgörs av enbart tro :

Apg.2:21 säger så här. "Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst".

Fångvaktaren frågar Paulus och Silas i Apg 16: "Ni herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?" "De svarade: "Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj." (16:30,31). Visst blev de döpta sen också, men avgörande var tydligen själva tron!

Rom.10:9,10 säger tydligt: "Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst."

Paulus skriver också till Timoteus: "och du känner från barndomen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus."

Till Titus skriver Paulus: "frälste han oss, ... genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande" (3:5) Men är inte det badet här tecken på dopet då? kan man undra. Läs här: "Efter denna förebild frälser dopet nu också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts utan är ett rent samvetes bekännelse till Gud genom Jesu Kristi uppståndelse," 1 Petr.3:21. Här poängteras att personen i fråga redan har ett gott samvete (genom tron) och utifrån detta bekänner sin tro genom en offentlig överlåtelsehandling.

Självklart ska en person som kommit till tro också låta döpa sig. Det är ett viktigt tecken på vår tro och Jesus vår Herre vill att vi gör så, men ändå är inte dopet avgörande för vår frälsning. Det är dock tron!

Har vi skäl att tro på bibeln?

Hur ska man kunna tro på en sådan gammal bok som Bibeln?
Och hur vet man om Jesus verkligen levde och gjorde det det skrivs om i bibeln?
Kan det verkligen ha hänt det som står i bibeln? Frågorna är många! Och alla har vi nog en del fler frågor därutöver.

Hur vet vi förresten att det var Michelangelo som målade Sixtinska kapellet? Eller hur vet vi att Napoleon förlorade slaget vid Waterloo (1815)? Det står i historieböckerna!

Det är mycket som händer idag som vi antar har hänt, därför att det står i tidningen, därför att det pratas om det på radion. Men kan vi vara säker på det då?
Många anser nog att de förstnämnda exemplen är mer tillförlitliga fakta än det vi hör på radion eller läser i tidningen om t.ex. saker som hänt i Irak. Nyheter kan ju vara rätt så färgade av förmedlarens uppfattningar, eller hur?

Hur ligger det till med gamla egentligen? Hur tillförlitliga är t.ex. beskrivningen om Caesars galliska krig (år 58-50 f Kr.). Enligt F.F. Bruce finns det ca 20 beskrivningar kvar om Caesars galliska krig. De äldsta är från ca 900 e Kr. Det ligger alltså 950 år mellan det som hände och källan som beskriver händelserna i fråga. Det är ganska lång tid emellan, men tvivlar vi på att det verkligen hänt det det står? Antagligen inte!

Tittar vi nu på fakta om bibeln då ser det ut så här: Bibeln skrevs år 40 - 100 e kr. Vetenskapen förfogar i nuläget över mer än 5000 fragment av Nya Testamentet från första halvan på etthundratalet. Bilden bredvid visar det äldsta NT-fragmentet från år 130. Äldsta Nya Testamentet som komplett exemplar finns kvar från år 350. Därutöver har både Tacitus, en romersk historiker, och Josefus, en judisk historiker, skrivit om Jesus och det som hänt kring hans person.

Så visst finns det anledning att tro på att det som står i bibeln är sant, om du nu tror på berättelsen om Caesars Galliska krig, eller hur?

Reagera gärna!

Måste man vara döpt för att vara ett gudsbarn?

Den frågan har sysselsatt många!
Hur man försöker få svar på frågan avslöjer mycket!
Många tror att frälsningen hänger på om man är döpt eller ej. Men tänk nu på konsekvensen av denna tanke! Ska vi tro att Gud bedömer en människas eviga framtid utifrån frågan om man varit med om en rituell handling? "Det här barnet är inte döpt, så det går förlorat och får inte komma till himlen, men det där barnet blev döpt, så hon får leva hos Gud i all evighet...." Tror vi verkligen det? Hur rimligt låter det? Och om du läser bibeln möter du då en Gud som tänker så? Inte jag!
Jag är dock övertygad om att många trott att bara mitt barn är döpt så kommer det nog till himlen. På så sätt har nog en hel del föräldrar, kanske speciellt förr varit oroliga när barnet insjuknat medan det fortfarande var odöpt. När sen risken blivit överhängande att barnet skulle dö inomkort då har det varit viktigt att ringa prästen för att så fort som möjligt få dopet avklarat, för tänk om barnet skulle dö odöpt.... Låter hemskt tycker jag! Återigen: har du lärt känna gud på det viset?

Kan det vara så att barndopets betoning varit ett sätt att få våra förfäder att bestämma sig att gå med i kyrkan för att få sina barn döpta? Är gud intresserad av statistik som en annan företagsledare?

fortsättning följer... här

Bättre och sämre gudsbarn...

Ibland så kan man undra om Gud betraktar det ena gudsbarnet som bättre eller sämre än något annat. I alla fall så är det lätt att jämföra sig själv med andra och tycker man lätt att man betraktas som bättre eller också sämre barn. Är det riktigt att tänka så? Jag tror inte det! Vad tycker vi om en far som skiljer på sina barn på det sättet? Vad tycker vi om en pappa som har sina älsklingsbarn? Vad ger detta för signaler till barn som inte råkar vara älsklingsbarnet? Det finns även i bibeln exempel på pappor som gjorde skillnad på sina barn, men det har bara orsakat elände!
Tänk på Isak som föredrog Esau framför Jakob, därför att han hade smak för vilt och Esau var ju jägare. Stackars Jakob, men inte blev det väl så mycket bättre för att hans mamma föredrog honom över Esau som motvikt? Och vad hände när Jakob var stor och hade många barn själv? Då gör han samma sak! Han tyckte bättre om Josef än om de andra bröderna och gav honom ett mycket vackert och kostsamt klädesplagg. Och visst förde även detta mycket elände med sig! Nej, vilken tur att inte Gud är sådan! Gud är som Fadern av den förlorade sonen! Han älskade bägge söner lika mycket fast den ene hade lämnat Fadern. Det viktigaste är så klart att vi vänder oss mot Gud, vi behöver omvända oss till Honom och när vi gör det då börjar vi lyssna på det Han säger i sitt Ord.
Vi behöver aldrig vara rädd att bli av med vårt barnaskap. Ingen sund förälder nekar ett barn sitt barnaskap. Det vore hemskt. Så gör inte Gud heller!

En benådad Maria

Läs även del 1 och 2 om Maria

"Ängeln kom in och sade till henne: "Gläd dig*), du benådade. Herren är med dig." Men hon blev förskräckt vid hans ord och undrade vad denna hälsning kunde betyda." Luk.1:28,29
*) de flesta översättningar har "var hälsad!"

Maria befann sig tydligen i sitt hem och man får väl intrycket att hon var själv när ängeln kom in i hemmet. Ängeln Gabriel har en hälsning från Gud till henne. Hälsningen hon får kan man översätta både med "var hälsad" och med "gläd dig". *)
*) Ängeln har förmodligen talat på arameiska och antagligen hälsad med "shalom", det fantastiska ordet där först och främst frid med Gud ingår men även frid samt fred på alla andra livsområden!

En enastående hälsning
Vi alla blir oftast glada när någon tänkt speciellt på oss och låter oss veta detta genom en hälsning. Här är det Gud själv som har tänkt på Maria. Guds tankar för glädje med sig. Gud är ju kärlek!
Varför ska Maria vara glad då? Jo ängeln kallar henne för en "benådade". Och omedelbart därpå följer orden "Herren är med dig".
Det är stora ord! Speciellt därför att Gud själv uttalar sådana ord om henne! Mig veterligen finns det inte en enda människa förutom just Maria som fått höra de orden riktas till sig personligen! Det måste varit överväldigande att höra sådana ord riktas mot sig.

Samma grundord "benådade" används bara en gång till i nya testamentet, nämligen där Paulus skriver att Efesierna är benådade i Kristus Jesus för att kunna stå heliga och fläckfria inför Gud (Ef.1) Detta gäller dock inte bara Efesierna utan alla Jesustroende!
Det vet vi naturligtvis inte genom en ängel utan genom att Jesus har talat om detta för Paulus som i sin tur får skriva detta till Efesierna och indirekt också till oss! Vi som har tagit emot Jesus som vår Herre och frälsare är alltså också benådade! Naturligtvis ingår Maria i denna nåd också hon!

Maria, varför är du så förskräckt?
Sådana ord borde väl inte vara orsak till att bli rädd eller hur? Jag har tänkt över detta och kom på två helt olika orsaker.

För det första ...
är det naturligtvis inte en liten sak att plötsligt få se en ängel i ditt rum. Vem skulle inte bli förskräckt?

För det andra...
Orden "Herren är med dig" finns med bara fyra gånger i bibeln, men bara en gång till var det en ängel som förmedlade de orden! Det var till Gideon, då han klappade ut vete i vinpressen för att gömma det för midjaniterna. Gideon fick då ett viktigt uppdrag att befria Israel från midjaniterna.
Hon kände säkert till denna berättelse och anade kanske att även hon skulle ett viktigt uppdrag! Så det är inte underligt att hon känner sig förskräckt, fast ängeln i och för sig sa så oerhört betydelsefulla ord. Hon undrar bara vad ängeln kommer att säga mer. Om det blir ett uppdrag, kommer hon då att klara av det?

Två frågor till dig:

1. Vilken nåd är större: nåden som Maria fick eller den vi alla får i Ef.1:6 (se ovan)? varför?
2. Hur tror du en ängel ser ut?
Läs även inlägg 4 om Maria